Lufttransportorganisationen spikas  

Trots fortsatt motstånd från flygvapenledningen utverkade ÖB general Thörnell att medel angavs för tillverkning av fallskärmar, emballage och inredning av ett eller tre transportflygplan typ Junkers Ju 52/3m. Flygvapnet tvivlade starkt på att Junkersplanet var lämpat som transportflygplan eller bogserare av glidflygplan. De stora tyska förlusterna över Kreta hade visat sig avskräckande.  

General Thörnell och försvarsstabschefen generalmajor Axel Bredberg utarbetade nya direktiv den 7 november 1942, där man rekommenderade fortsatta försök att ta fram fallskärmar och emballage, samt studera möjligheten att inom landet ta fram ett transportflygplan av DC-3-typ och lastglidare baserade på den Gotha-typen med 2-tons lastkapacitet.  

Trots att chefen för flygvapnet (CFV) i april 1943 menade att förutsättningar för att ta fram ett transportflygplan och ett 2-tons glidflygplan inom landet inte fanns så länge kriget pågick. Beordrade ÖB flygvapnet i tilläggsdirektiv den 2 juni 1943 att påbörja framtagningen av dessa. Den 29 juni genmälde flygvapenledningen att en 2-tons-glidare inte kunde konstrueras inom landet, möjligen en 1-tons-glidare, "konstruktion pågår  nu vid svensk firma".  

När det gällde användbara bogserflygplan kunde B 5 frisläppas för arméns behov först den 1 maj 1944. Enligt flygvapnets materielplan skulle 27 plan kunna vara disponibla tidigast den 15 januari 1944. Beträffande framtagningen av ett militärt transportflygplan teg CFV helt!  

Under sommaren 1943 fastslogs den planerade lufttruppsorganisationen på basis av 1-tons-glidaren. Härmed avsågs lastförmågan, inte planets totalvikt. 250 kg hade anslagits för förare, reservförare och vapen med ammunition, medan resterande 750 kg var för gods eller soldater.  Arbetet på en första attrapp pågick för fullt, och man hade fått ett löfte om att de första två lastglidarna skulle kunna levereras den 1 oktober 1944. Till den 1 januari 1945 skulle 20 plan ha tillverkats så att två grupper fallskärmsjägare skulle kunna sättas upp. Omkring den 1 oktober 1946 skulle 50 beställda lastglidare ha levererats och förbandet därmed vara uppsatt.  

Flygstyrkan skulle utgöras av 98 man, markstyrkan 13 man. Årskostnaden för lufttrupporganisationen beräknades till 1.209.000 kr och en engångskostnad för uppsättandet på 5.173.000 kr. Kostnaden för tillverkning av tio lastglidare angavs till cirka 40.000 kr stycket.  

De första försöken  

Redan 1936 hade de första försöken gjorts med fallskärmsförsedda transportkärl för användning i flygplan vid underhållstransporter, men det var först efter världskrigets utbrott som man mera ihärdigt började ta fram sådana. 1938 hade en försöksvis överföring av infanterister ägt rum från Malmen till Roma på Gotland med hjälp av ABA:s flygplan, vilken gav goda erfarenheter beträffande tidsåtgången för i- och urlastning av män och materiel. 1940 togs en plåtbehållare fram för 40 kg last, avsedd för det lätta bombplanet B 5. I samband med III.arméfördelningens fälttjänstövning i september 1941, fälldes tolv kolli innehållande vakuumtorkat livsmedel från 75-150 meters höjd till en innesluten styrka i en motti.  

I januari 1942 gjordes en första kostnadsberäkning för förbandsvisa försök med underhållstransporter flygledes och i februari anslogs 16.000 kr till försöken. Tre kartongtyper hade tagits fram: TD1, 47x32x38 cm, TD2, 70x47z40 cm och TD3, 120x40x40 cm. En fallskärm av enhetstyp på 13,8 kvm hade tagits fram med beteckningen Tpfask m/42. I slutet av mars sändes ett flygplan, Tp 5 (Ju 52/3m, SE-ADR ur F 6 depå) till Försökscentralen (Fc) på Malmen för inredningsarbeten inför nämnda prov. Ur armén deltog vid proven på Fc major Wallenquist och kapten Swedenborg (intendenturen), samt major Jentzen (fortifikationen). Från Flygförvaltningen var det Försökscentralens chef major Olle Enderlein och Materielavdelningens chef kapten Sundgren som samarbetade med arméförvaltningens män i dessa frågor.  

I försvarsstaben leddes arbetet med framtagning av fallskärmar, lastglidare och flygtransportgruppen i allmänhet av kommunikationsavdelningens chef, majoren vid generalstaben, K G H Kring. I försvarsstaben fanns även en flygavdelning, ledd av major G I B Lindberg, som hade den närmaste kontakten med flygstaben och flygförvaltningen.  

Nya försök gjordes på Malmen i juni, och erfarenheterna av kartongförpackningarna var inte de bästa. Man förordade att typerna TD1-3 skulle utgå och i stället satsa på en enhetstyp med måtten 45x80x60 cm, ID1 för livsmedel och ID2 för drivmedel/ammunition. I juli ansöktes om 125.000 kr för fortsatta prov, bland annat vid höstens fälttjänstövningar, och i augusti uppdrogs att låta anskaffa 665 transportfallskärmar och låta inreda tre transportflygplan typ Ju 52/3m (SE-ADR, SE-AFA och SE-AFD). Efter erfarenheterna på Malmen beslöts att tills vidare tillverka fallskärmar och stötsäkra emballage i papp och kartong.  

I samband med fälttjänstövningen vid Torsby den 8-13 november deltog endast två inredda Ju 52/3m och en Fokker, vilka baserades på fält 16, Bratteforsheden. Försöken leddes av överstelöjtnant Silfwerberg (sedan överste Schyberg, C F 11, hastigt insjuknat) och gav en hel del praktiska erfarenheter beträffande fällhöjd, avstånd mellan flygplan, signalering med marken mm.  

Trots att övningen endast skulle ge underlag för de fortsatta arbetet och utarbetandet av en provisorisk instruktion för underhållstransporter flygledes (U Tp IF), bedömdes resultatet helt olika av armén och flygvapenledningen - den senare såg bristerna som en bekräftelse på vad man redan tidigare ansåg, att metoden var "praktiskt taget omöjlig i Sverige t v, ekonomiska m.fl. förutsättningar saknas". För armén gällde det enbart att lösa svårigheterna, men också att mer än förut undersöka alternativet med lastglidflygplan.  

ÖB följde de armésakkunnigas utlåtande och gav nya direktiv den 7 november 1942, angående just framtagning av lastglidaren och underhållstransporter med bombförband, varvid standardiserade stötsäkra kartongförpackningar med pappersfallskärmar skulle användas. Vid denna tidpunkt föreslogs även förberedande arbeten för att inom landet ta fram ett för arméns behov särskilt transportflygplan av DC-3-typ, något som flygvapnet - oaktat sitt ointresse av denna punkt, beräknade skulle gå på tolv miljoner kronor!  

I mars 1943 angavs mobiliseringsbehovet av pappersfallskärmar till 25.000 st, och man beslöt - som ett resultat av höstens försök - att försöksvis inreda ett Junkersplan med "glidbanor" av trärullar, för att om möjligt påskynda fällningsförloppet. Av anslaget från året innan fanns 50.000 kr kvar, vilka skulle användas för de fortsatta försöken. Nya fällningsförsök skulle utföras vid månadsskiftet juni/juli 1943.  

Försöken, som ägde rum vid II.milo fälttjänstövningar F 4 depå den 26-29 juli 1943, gav nya goda erfarenheter. Två Junkers och en Fokker kom till användning, och man fällde med såväl silkesfallskärmen m/42 som de nya pappersfallskärmarna m/43. Mot de senare riktades kritik då de tenderade att brista i fogas och sömmar. Den 26 februari hemställde ÖB om ett extraanslag om 700.000 kr för tillverkning och uppläggning ii beredskapsförråd av slutprovad materiel (Tpfask m/43, stötsäkra emballage mm),  vilket beviljades i Kungligt brev genom Försvarsdepartementet den 10 mars 1944.  

I takt med att pappersfallskärmarna och emballagen färdigställdes blev de också föremål inte bara för ett antal utprovningar med flygplan typ B 5, B 17, B 3 och B 18, utan kom också i praktisk användning under det sista krigsåret 1944/1945. Den 1 november 1944 kunde dessutom den officiella instruktionen för underhållstransporter flygledes (U Tp 1 F) utkomma och utdelades den 21 december 1944 för spridning inom Flygvapnet. Det vid II.milo inredda Junkersplanet SE-AFA kom nu flitigt i användning, bland annat för att förse fjälljägarna, de svensk-norska fjällpatrullerna och skogsbrandsläckare med förnödenheter. Även Bernt Balchens från Kallax opererade flotta med tio C-47 fick rikliga tillfällen att fälla militära och civila förnödenheter från luften med de svenska emballagen och pappersfallskärmarna över Sverige, Finland och Nordnorge.
 

  Uppdaterad 2010-07-25