Sid 1 (3)

Tor Karlssons färgbild i SFT 3/2000 på Flygindustris lastglidare ger anledning till att ta upp de svenska försöken under beredskapen att uppsätta svensk fallskärmstrupp och organiserandet av en särskild, till armén knuten flyggrupp för transport av denna samt underhåll av marktrupper.

 Svenskt fallskärmstrupp  

Tyskarnas exempellösa framgångar med såväl pionjärsoldater (stormtrupp) som flygburen fallskärmstrupp i samband med besättandet av Danmark, Norge, Benelux-länderna , Korintkanalen och Kreta gav eko i hela världen. Även om Sovjetunionen redan före krigsutbrottet också hade skapat särskilda fallskärmsförband, som sporrade tyskarna att bilda sina, blev det främst Storbritannien och USA som snabbt svarade på den tyska utmaningen. Under landstigningen i Normandie kom de allierades flygburna landsättningstrupper att spela en viktig roll för utgången av hela invasionsföretaget.  

De tyska framgångarna i kriget hade inte lämnat den svenska arméstaben någon ro. Sverige skulle också skaffa pionjärsoldater, fallskärmssoldater och transportflygplan. Redan 1940 kunde I 12 och Ing 2 i Eksjö förevisa den första användningen av stormtrupper, under en mycket realistiskt och av publik välbesökt förevisning. Beträffande uppsättandet av fallskärmsburen trupp var problemen större än väntat. Största problemet synes ha varit flygvapenledningens motstånd till planerna att sätta upp en särskild flygtransportstyrka för arméns behov.  

Den 27 augusti 1941 utfärdade högkvarteret ett utredningsdirektiv till armén och flygvapnet att utarbeta ett förslag till organiserandet av en "lufttrupp" och "flygtransportförband". Det var ett av många utredningsdirektiv som togs fram i samband med 1941 års försvarsutredning inför 1942 års försvarsbeslut.  

Lufttruppen (uttagen på frivillig basis) skulle på krigsfot utgöras av en specialorganiserad infanteribataljon om stab och tre kompanier, motsvarande 595 man. Utrustningen för ett kompani som skulle transporteras skulle bestå av 24 gevär m/40, 40 pistoler m/39, 90 kulsprutepistoler m/37-39, 11 lätta kulsprutegevär, tre 47 mm granatkastare m/40, en 80 mm granatkastare m/29 samt två pansarluftvärnskanoner m/40. Varje flygburen soldat skulle även kunna medföra truppens behov av trotyl mm, vacuumlivsmedel (frystorkad) för två dygn och personliga persedlar, motsvarande 26 kg. Med sin last skulle varje fallskärmssoldat väga ca 100 kg.  

Flygtransportförbandet, som det ålåg flygvapnet att upprätta, skulle samtidigt kunna transportera ett till tre kompanier fallskärmssoldater, och utredningen skulle uppmärksamma möjligheten att flygledes transportera och/eller underhålla truppen med lastglidflygplan. Förbandet skulle även kunna underhålla truppförband ur armén, motsvarande 10 tons förnödenheter per dag.  

Utredningen hade sonderat terrängen för placering av den fredstida lufttruppen till antingen I 3 eller I 4, med flyggruppens placering till Linköping (F 3/CVM/Malmen), Östersund (F 4) eller Örebro (nytt flygfält). Av dessa alternativ fastnade man till slut för Malmen/Linköping. En fördel var givetvis att man här också kunde samla de flygplan som behövdes för arméns behov av samband, spaning och eldledning.  

Arméns flygtransportorganisation  

Nu började problemen. Redan före krigsutbrottet hade flygvapnet tillförsäkrat sig om de transportresurser som fanns hos AB Aerotransport. ABA hade tolv flygplan vid denna tid av typ DC-3, Ju 52 och Fokker som kunde komma ifråga. Dessutom fanns ett antal civila mindre typer (se lista över rekvirerade civila flygplan i slutet av artikeln). Det innebar att inget fanns över till arméns behov. Armén hade självklart sig själv att skylla, att man inte i god tid avtalat med ABA om flygtransporter. Länge framstod främst ett utnyttjande av järnvägsnätet för den huvudsakliga förflyttningen av soldater och materiel.  

Enligt ÖB:s direktiv skulle flygförbanden organiseras med flygplan, som skulle kunna ta 15-20 man plus last, ca 2 ton. Detta innebar flygplan typ Junkers Ju 52 eller DC-3. För transport av ett kompani fallskärmssoldater behövdes elva flygplan och för tre kompanier 33 flygplan. Intressant är att man redan nu var realistisk nog att anta att organiserandet av den svenska fallskärmstruppen kunde äga rum först hösten 1946/våren 1947. Om flygplanen skulle tillverkas inom landet kunde uppsättandet ske tidigast 1947! Man kunde inte ange när inköp av utländska flygplan skulle kunna ske, förmodligen först efter det att världskriget avslutats.  
 

Updaterad 2010-07-25